Kroatiens Historia

Ett storserbiskt rike grundlades under 1100-talet. Under 1300 - talet erövrade turkarna nästan hela Balkanhalvön. Det osmanska riket besegrade Ungern 1526 och stora delar av Kroatien erövrades.

Det då förminskade Kroatien valde 1527 Ferdinand I av Habsburg till kung och kom att tillhöra det från Wien styrda Habsburgska riket. 1699 återfick det Habsburgska riket en del av Kroatien.

Under slutet av 1800-talet blev både serber och kroater inom medelklassen missnöjda med den ungerska ekonomiska politiken och beroendet av Habsburg. I samband med Balkankrigen 1912-13 kom Serbiens och Montenegros yta att fördubblas på bekostnad av det osmanska riket. Genom Balkankrigen förlorade Turkiet nästan alla sina europeiska besittningar.

Militärt blev krigen en förövning till första världskriget. 1918 utropades en sydslavisk stat i form av en konstitutionell monarki under det serbiska kungahuset - Serbernas, kroaternas och slovenernas kungarike.

Under andra världskriget förklarade sig Jugoslavien neutralt, men efter stark press från Tyskland anslöt man sig till den så kallade stålpakten 1941. Under kriget fanns två motståndsrörelser, cetniks och partisaner. De förstnämnda var monarkister och nationalister; bland de senare fanns många kommunister.1942 bildades en befrielse armé och efter Italiens kapitulation 1943 kunde partisanerna under ledning av Josip Broz Tito överta stora områden.

Under de första efterkrigsåren nationaliserades många företag och jordegendomar konfiskerades. Men försök med kollektivjordbruk av rysk modell övergavs redan 1953 och jorden förblev i privat ägo. Jugoslavien fick en federal stuktur med sex republiker: Slovenien, Kroatien, Serbien, Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Montenegro.

Tito vägrade underkasta sig Sovjetunionen och drev en egen utrikespolitisk linje och en egen form av socialism infördes med självförvaltning av företagen. Åren efter att Tito hade dött 1980 hade Jugoslavien en negativ tillväxtkurva med hög inflation och 1989 var det ekonomiska sammanbrottet ett faktum.

Striden om Balkan från 1991 I den i många avseenden konstlade statsbildningen Jugoslavien begravdes många djupa historiska, kulturella och religiösa motsättningar. Dessa doldes under kommunismens styre, men när östblocket rasade samman framträdde motsättningarna tydligt och resulterade i ett förödande krig på Balkan.

Vid uppluckringen av det forna östblocket ville den kroatiska regeringen 1990 omvandla Jugoslavien till en lös konfederation, annars skulle de förklara sig självständiga. Jugoslavien öppnades för nationalistiska strömningar.

I Kroatien framträdde Franjo Tudjman, en gammal oliktänkande och före detta general i Titos befrielsearmé, som en ledare. I Serbien kom Slobodan Milosevic till makten och började driva en starkt nationalistisk politik. Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga 1991. Den jugoslaviska armén gick till attack och inbördeskriget var ett faktum. I juni 1991 förklarade sig Kroatien för självständigt och ett krig startade mellan serber och kroater i de omstridda områdena, främst Krajina och Slavonien. Vapenvila slöts i januari 1992 och några veckor senare erkändes Kroatien internationellt som en självständig stat.

Kroatiens politik dominerades efter självständigheten av Franjo Tudjman och hans parti Kroatiska demokratiska unionen, HDZ. Serbernas syfte med krigen var att få kontroll över de områden i Kroatien och Bosnien-Hercegovina med stor serbisk befolkning. Tanken var att dessa områden senare skulle införlivas med Serbien. Inom dessa områden bedrevs "etnisk rensning", främst av serber men även i områden som kontrollerades av kroater.

Serberna går till slut med på vapenvila och därefter inleds fredsförhandlingar för hela det forna Jugoslavien på den amerikanska flygbasen i Dayton, Ohio. Daytonavtalet undertecknas i Paris den 14 december 1995.